Jag vill, jag kan, jag ska
Det är ibland svårt att få ventilera sig på nätet, för det är alltid någon man lyckas trampa på tårna. Men jag känner att jag verkligen MÅSTE få utlopp, de som känner sig träffade eller blir sårade av mina texter kan ju låta bli att läsa. Samtidigt hugger jag inte ifrån för att vara elak utan för jag förmodligen mår otroligt dåligt av sitsen och behöver lätta på bubblan som bara trycker emot. Inget personligt, det är jag/vi mot eländet - och jag/vi måste ta oss igenom det.
Hade egentligen tänkt ha denna blogg för mig själv, och de få okända människor som inte har någon susning vem jag/vi egentligen är men på vägen hit har jag lyckats klantat mig lite och lyckats fått med bloggens url när jag kommenterat andra bloggar utan att det varit meningen för det hamnar i cachen. Har alltid varit lite rädd att jag inte ska våga skriva vad jag vill, för att jag kan, och för att jag ska (för min egen skull o blicka tillbaka) när jag får "kända ögon" på mina texter.
Medaljens baksida, jag outar mig. Önskar så att färre skulle ta allt jag skriver/tycker/tänker så förbannat personligt. Må jag ha rensat rätt kraftfulla inlägg här för somliga gett mig hårda smällar för att sätta mig på plats, men jag reser mig igen och borstar av mig. Nu rinner allt likt vatten på en gås av mig. Det är jag som är viktig nu, det är vi och vår framtid. Önskar att jag kunde vara mer positiv åt det som komma skall, men jag kan verkligen inte det.
Det är väl tvärsom nu, maken är den positiva medans jag tänker om, men.. Fast jag tänker, jag säger inget. Där är skillnaden mellan oss. Bävar mig så, jag vill verkligen sitta och hålla i en kontrolldosa nu. Få spola fram till testdagen, blir det negativt så spolar vi fram lite till - till nästa testdag. Äggledarundersökningen och inseminationerna.. får rysningar, jag avskyr gynstolen som pesten. Jag är ju redan så känslig där nere, och att det blir enbart män som kommer hjälpa oss på vägen. Man är ju inte direkt lycklig över det. Gnäll eller inte, men sätt dig själv där o gör allt då. Blir väl att pumpa i sig lugnande och smärtstillande, blunda och önska sig bort de stunderna.
Jag vet att det var ofantligt länge sen nu, men jag har dålig erfarenhet av manliga läkare och gynundersökningar. Jag vet att det var då och inte nu. Jag vet att jag borde gått vidare o lagt det bakom mig, men det blossar upp gång på gång när jag vet att jag ska upp i den förgrymmade gynstolen - oavsett kön på den som ska undersöka mig. Minnen susar runt och jag ser läkarens blick, hans beröring, vad han sa och vad jag själv försökte tänka och säga. Jag blir så arg, jag var så liten - men minnena är etsade där. Önskar så att jag hade varit äldre om de nu skulle skett överhuvudtaget, jag kanske skulle vågat gjort något?
Den här tiden blir en prövning utav dess like, ser det som att jag bearbetar det igen. Det är inte farligt, inget konstigt kommer hända nu. Jag vet, men de hjälper mig inte att ge mig det lugn jag behöver.
Överreagerar jag?
Och där tänkte jag börja radera det jag skrivit. Men jag låter bli. Det är ändå på vägen dit vi ska, och jag vill ha mina tankar, mina funderingar på pränt. Jag ska låta bli raderknappen och istället föreviga text, på text. Text som jag vill ska sluta med en vacker mening, vi får se om jag någonsin kommer få skriva den här.
Jag anar att den här resan kommer bli en karusell som får en att ta en både högt och lågt, känner jag redan börjar svaja. Hur förbereder man sig? Hur skyddar man sig mot motgångarna nu som kanske kommer? Hur garderar man sig? Hur kommer allt bli?
Hade egentligen tänkt ha denna blogg för mig själv, och de få okända människor som inte har någon susning vem jag/vi egentligen är men på vägen hit har jag lyckats klantat mig lite och lyckats fått med bloggens url när jag kommenterat andra bloggar utan att det varit meningen för det hamnar i cachen. Har alltid varit lite rädd att jag inte ska våga skriva vad jag vill, för att jag kan, och för att jag ska (för min egen skull o blicka tillbaka) när jag får "kända ögon" på mina texter.
Medaljens baksida, jag outar mig. Önskar så att färre skulle ta allt jag skriver/tycker/tänker så förbannat personligt. Må jag ha rensat rätt kraftfulla inlägg här för somliga gett mig hårda smällar för att sätta mig på plats, men jag reser mig igen och borstar av mig. Nu rinner allt likt vatten på en gås av mig. Det är jag som är viktig nu, det är vi och vår framtid. Önskar att jag kunde vara mer positiv åt det som komma skall, men jag kan verkligen inte det.
Det är väl tvärsom nu, maken är den positiva medans jag tänker om, men.. Fast jag tänker, jag säger inget. Där är skillnaden mellan oss. Bävar mig så, jag vill verkligen sitta och hålla i en kontrolldosa nu. Få spola fram till testdagen, blir det negativt så spolar vi fram lite till - till nästa testdag. Äggledarundersökningen och inseminationerna.. får rysningar, jag avskyr gynstolen som pesten. Jag är ju redan så känslig där nere, och att det blir enbart män som kommer hjälpa oss på vägen. Man är ju inte direkt lycklig över det. Gnäll eller inte, men sätt dig själv där o gör allt då. Blir väl att pumpa i sig lugnande och smärtstillande, blunda och önska sig bort de stunderna.
Jag vet att det var ofantligt länge sen nu, men jag har dålig erfarenhet av manliga läkare och gynundersökningar. Jag vet att det var då och inte nu. Jag vet att jag borde gått vidare o lagt det bakom mig, men det blossar upp gång på gång när jag vet att jag ska upp i den förgrymmade gynstolen - oavsett kön på den som ska undersöka mig. Minnen susar runt och jag ser läkarens blick, hans beröring, vad han sa och vad jag själv försökte tänka och säga. Jag blir så arg, jag var så liten - men minnena är etsade där. Önskar så att jag hade varit äldre om de nu skulle skett överhuvudtaget, jag kanske skulle vågat gjort något?
Den här tiden blir en prövning utav dess like, ser det som att jag bearbetar det igen. Det är inte farligt, inget konstigt kommer hända nu. Jag vet, men de hjälper mig inte att ge mig det lugn jag behöver.
Överreagerar jag?
Och där tänkte jag börja radera det jag skrivit. Men jag låter bli. Det är ändå på vägen dit vi ska, och jag vill ha mina tankar, mina funderingar på pränt. Jag ska låta bli raderknappen och istället föreviga text, på text. Text som jag vill ska sluta med en vacker mening, vi får se om jag någonsin kommer få skriva den här.
Jag anar att den här resan kommer bli en karusell som får en att ta en både högt och lågt, känner jag redan börjar svaja. Hur förbereder man sig? Hur skyddar man sig mot motgångarna nu som kanske kommer? Hur garderar man sig? Hur kommer allt bli?
Kommentarer
Trackback
