Den långa vägen

Året var 2002, precis innan sommaren började spira utanför fönstret - i Maj månad då vi bestämt oss. Det är dags nu, tuta och köra! Men man ska inte ta något för givet, någonsin! Det har varit många frustrerande år sen dess - våra försök, desperata hokuspokus-knep, hoppet som sviktar tämligen, gnisslandet i förhållandet.

Trots våra tuffa år så håller vi ihop, det har nog stärkt oss som par. Men något fattas oss, det som vi kämpat för - barn. En liten egen familj.

Genomgått en väldigt långdragen utredning, under all kritik mot sjukvården! Det visar sig att maken inte har så många spermier. Tid är satt den 30/9 att vi ska till IVF-kliniken och där ska maken få genomgå PESA och ev. TESE också för att se om han har spermier som kan plockas ut istället. Hoppet ligger där.

Innan dess ska vi bli kallade till läkare för samtal och planering inför provrörsbehandling. Det stod på pappret som kom i brevlådan idag. Så inom en vecka ska vi varit där hoppas jag och fått pratat igenom allt återigen.

Maken är jättenervös för ingreppet/en - förståeligt. Jag lider verkligen med honom och vi har pratat många gånger att han inte ska känna sig tvingad att genomföra detta - men han vill ändå. Tror det är mycket för att han kommer grubbla så på det annars senare i livet om vi genomför befruktning med donerade spermier istället.

Jag är avtrubbad, det har gått så lång tid. Vänner fått barn, inte bara en gång utan även upp till tre gånger de åren vi själva försökt med bara ett. Släktingar ynglar av sig och man vet knappt hur mycket man orkar till slut, det känns som ett hån för en annan som sitter utan barn. Ska man fly eller fäkta? Skjuta undan och må ännu sämre? Jag har nog valt något mellanting, vissa vänner har man dragit sig undan ifrån för det varit så otroligt jobbigt att umgås. Andra har jag svårt att bara släppa och försökt bitit ihop för att umgås som normalt, vissa stunder går det bättre - andra sämre. Min syster fick barn förra året, första syskonbarnet i skaran. Våndades när jag fick veta att de skulle försöka skaffa barn, de lyckades på första försök men jag tog det inte så hårt som jag trodde. Min systerson är världens finaste och lyser upp min barnlösa vardag så.

Men här är jag iallafall, med förhoppning att fortsätta vår resa till en framtida underbar gåva.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0