RD 3

Försöker inte tänka så mycket på det här, nästan så jag tränger bor att jag faktiskt gjort FET. Känns skönast så, men ibland slår det mig att det är på riktigt. Jag är trött på misslyckanden, jag är trött på all evig väntan. Har tänkt mycket på hur många vändor man orkar, det tar på en - om inte annat så enormt psykiskt.
Detta är mitt sätt att överleva, andra i samma sits gör på andra vis. De som hoppfullt letar symptom, minsta lilla. Respekterar allas olikheter, men just den biten - är inte längre jag. För jag klarar inte att slösa på hoppet.

Man är som en riktigt jojo, ena stunden känns allt faktiskt ganska ok och i nästa vill man bara gräva ner sig. Oerhört frustrerande dalbana. Vill gärna att karusellen ska ta slut någon gång, frågan är när och om.

Kommer ta upp lite mer om dessa tankar en annan gång, just nu känns det bara så motigt att ens tänka på det. Har en hel del kring detta som återkommer i tankebanorna gång på gång. Hur jag/maken ställer mig till allt..


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0