Underbar Gåva

Igårkväll kom lite bruna flytningar och jag börjar känna att nu snart är mensen på G, tjoho! Ja, att man kan bli så löjligt glad för lite känningar och mens ;-) Ironiskt, man i ena stunden är livrädd för blod och i nästa önskar man sig det gärna pronto. Så är väl livet i denna karusell.

Satt och läste lite på familjeliv igår, en tjej som inte riktigt accepterat att de inte kan få barn på eget bevåg i sänghalmen utan med mediciner, vul, provrör, läkare och andra delaktiga i processen. Visst, det känns lite konstigt att man är i den sitsen - det blir ju inte direkt naturligt. Men har vi den lyckan och få barn så tänk vad man kan berätta sen, hur mycket vi kämpat för att få just det barnet - vad man gått igenom..
Under våra år innan utredningen så satt jag på ett annat forum och det fanns par som genomgick ivf, gång på gång. Man förstår inte hur jobbigt det är, hur utsatt man är på alla dess vis förräns man själv sitter i samma situation. Är grymt imponerad över de par som försökt så många gånger och fortfarande har hopp att lyckas. Hur man orkar alla misslyckade försök, och all detta onaturliga som blir ens vardag vare sig man vill eller inte.

Vad gör man om vi inte prickar ÄL i denna ostimulerade cykel? Och nästa? Jag litar inte ett dugg på min kropp mer, som den bråkat sedan vi äntligen fått hjälp från RPC.. Dem säger att man har högre procents chans att lyckas ostimulerat FET än stimulerat. Vill helst slippa "onödiga" hormoner.

Klart man oroar sig, men nu tar vi ett steg i taget.