Snyftande bölis
Jag följer "Livet på BB" som går Onsdagar kl. 21 på kanal 5. Har sett två avsnitt varav första jag bara stat och var arg och irriterad hela timmen lång för en barnrumpa till pappa på över 40 år (minst) satt och fjantade sig igenom förlossningen trots deras äldsta son också var med för att uppleva hans mammas förlossning. Jisses.
Avsnittet igår började inte mycket bättre heller då en mycket skräckslagen 20 åring bölade, gapade och höll låda för hennes förlossning hade satts igång - hon kunde inte hantera smärtan och hennes mamma och sambo fick skämmas för henne och rappa i på skarpen för hon blev helt lost emellanåt. Det gör ont att föda, och klart - jag kanske reagerar likadant men jag hoppas inte det. Jag är ju van med smärta och får inte panik i första taget utan kan rida stormar rätt bra. Så jag satt mest och irriterade mig (tyvärr) över denna tjej som kändes så bortskämd och trodde att allt serveras på silverfat, tills hon äntligen fick epidural och landade på jorden igen.
Men bebisens hjärtljud gick ner och höll sig kvar länge så läkaren hojtade kejsarsnitt - det gick undan och personalen frågade blivande mormorn och pappan vem som ville vara med om hon nu inte skulle sövas. Pappan klarade inte av de känslomässigt och mormorn fick gå o byta om ifall hon skulle få vara med, vilket hon till slut fick. Att se dem filma pappan där och då blev jag så gripen - tänk va mycket tankar han måste haft där och då. Jag bröt verkligen ihop!
Tänker mycket på en annan liknande situation som jag varit med om, där jag faktiskt fick vara med på kejsarsnitt. Det var en fantastisk upplevelse och glad att jag fick den äran att vara med. Bölade lite till för det också, och den där tomheten efteråt - saknaden efter den där lilla som kom till världen. Men jag vet att det var rätt val där och då, men likväl sörjer man väl - och jag hoppas den biologiska mamman vet att jag finns här och ventilera sig, måste vara jobbigt emellanåt fastän man själv ansett att det är det bästa valet. Starkt gjort, men man har känslor likväl! Så du vet det, om du nu läser här älskade du! Men det anar jag att du vet, jag hoppas du inte bävar dig för att prata om just det här kapitlet - att du drar dig för det för det är tungt, jobbigt eller något annat jag inte kan sätta rätt ord för i denna stund. Finns här, och är så tacksam att få vara med - hålla dig i handen, det vill jag fortsätta med! Usch nu gråter jag nästan igen.
Ska snart till barnmorskan innan jobbet så bäst att försöka låta tårkanalerna vila lite ;-)
Avsnittet igår började inte mycket bättre heller då en mycket skräckslagen 20 åring bölade, gapade och höll låda för hennes förlossning hade satts igång - hon kunde inte hantera smärtan och hennes mamma och sambo fick skämmas för henne och rappa i på skarpen för hon blev helt lost emellanåt. Det gör ont att föda, och klart - jag kanske reagerar likadant men jag hoppas inte det. Jag är ju van med smärta och får inte panik i första taget utan kan rida stormar rätt bra. Så jag satt mest och irriterade mig (tyvärr) över denna tjej som kändes så bortskämd och trodde att allt serveras på silverfat, tills hon äntligen fick epidural och landade på jorden igen.
Men bebisens hjärtljud gick ner och höll sig kvar länge så läkaren hojtade kejsarsnitt - det gick undan och personalen frågade blivande mormorn och pappan vem som ville vara med om hon nu inte skulle sövas. Pappan klarade inte av de känslomässigt och mormorn fick gå o byta om ifall hon skulle få vara med, vilket hon till slut fick. Att se dem filma pappan där och då blev jag så gripen - tänk va mycket tankar han måste haft där och då. Jag bröt verkligen ihop!
Tänker mycket på en annan liknande situation som jag varit med om, där jag faktiskt fick vara med på kejsarsnitt. Det var en fantastisk upplevelse och glad att jag fick den äran att vara med. Bölade lite till för det också, och den där tomheten efteråt - saknaden efter den där lilla som kom till världen. Men jag vet att det var rätt val där och då, men likväl sörjer man väl - och jag hoppas den biologiska mamman vet att jag finns här och ventilera sig, måste vara jobbigt emellanåt fastän man själv ansett att det är det bästa valet. Starkt gjort, men man har känslor likväl! Så du vet det, om du nu läser här älskade du! Men det anar jag att du vet, jag hoppas du inte bävar dig för att prata om just det här kapitlet - att du drar dig för det för det är tungt, jobbigt eller något annat jag inte kan sätta rätt ord för i denna stund. Finns här, och är så tacksam att få vara med - hålla dig i handen, det vill jag fortsätta med! Usch nu gråter jag nästan igen.
Ska snart till barnmorskan innan jobbet så bäst att försöka låta tårkanalerna vila lite ;-)
Kommentarer
Trackback
