PESA o TESE
Idag åkte vi till IVF i Falun där maken fick ta sig en fin saftdrink med lugnande, som han blev helt borta utav. Efter ett litet tag knatade vi iväg till behandlingsrummet och strax efter kom läkaren och började klämma och känna på maken, vilket gjorde väldigt ont då han är redan öm i testiklarna. Han gjorde PESA, ett stick i varje och sedan avbröt han resten. Testiklarna är jättesmå och han verkar inte ha några spermier alls och ingen idé att köra TESE då heller med risk för blödningar och ev. förvärra det onda. Maken är alltså steril. Men nu är det gjort, och vi slipper grubbla vidare. Kändes hemskt tungt besked, trots man ändå var rätt beredd på svaret.
Det ska skickas remiss till en urolog för att kolla vidare vad de kan vara för något i testiklarna, för maken har ju som sagt besvär av det. Och en remiss till Uppsala för donatorinsemination (DI).
På ruta 1 igen då? Det känns som man ska fortsätta ha otur och få vänta i evighetslånga köer. Förbannat orättvist!
Ska gå och kramas på maken som ligger och har ont stackarn, blir väl soffläge resten utav dagen.
Det ska skickas remiss till en urolog för att kolla vidare vad de kan vara för något i testiklarna, för maken har ju som sagt besvär av det. Och en remiss till Uppsala för donatorinsemination (DI).
På ruta 1 igen då? Det känns som man ska fortsätta ha otur och få vänta i evighetslånga köer. Förbannat orättvist!
Ska gå och kramas på maken som ligger och har ont stackarn, blir väl soffläge resten utav dagen.
Den långa vägen
Året var 2002, precis innan sommaren började spira utanför fönstret - i Maj månad då vi bestämt oss. Det är dags nu, tuta och köra! Men man ska inte ta något för givet, någonsin! Det har varit många frustrerande år sen dess - våra försök, desperata hokuspokus-knep, hoppet som sviktar tämligen, gnisslandet i förhållandet.
Trots våra tuffa år så håller vi ihop, det har nog stärkt oss som par. Men något fattas oss, det som vi kämpat för - barn. En liten egen familj.
Genomgått en väldigt långdragen utredning, under all kritik mot sjukvården! Det visar sig att maken inte har så många spermier. Tid är satt den 30/9 att vi ska till IVF-kliniken och där ska maken få genomgå PESA och ev. TESE också för att se om han har spermier som kan plockas ut istället. Hoppet ligger där.
Innan dess ska vi bli kallade till läkare för samtal och planering inför provrörsbehandling. Det stod på pappret som kom i brevlådan idag. Så inom en vecka ska vi varit där hoppas jag och fått pratat igenom allt återigen.
Maken är jättenervös för ingreppet/en - förståeligt. Jag lider verkligen med honom och vi har pratat många gånger att han inte ska känna sig tvingad att genomföra detta - men han vill ändå. Tror det är mycket för att han kommer grubbla så på det annars senare i livet om vi genomför befruktning med donerade spermier istället.
Jag är avtrubbad, det har gått så lång tid. Vänner fått barn, inte bara en gång utan även upp till tre gånger de åren vi själva försökt med bara ett. Släktingar ynglar av sig och man vet knappt hur mycket man orkar till slut, det känns som ett hån för en annan som sitter utan barn. Ska man fly eller fäkta? Skjuta undan och må ännu sämre? Jag har nog valt något mellanting, vissa vänner har man dragit sig undan ifrån för det varit så otroligt jobbigt att umgås. Andra har jag svårt att bara släppa och försökt bitit ihop för att umgås som normalt, vissa stunder går det bättre - andra sämre. Min syster fick barn förra året, första syskonbarnet i skaran. Våndades när jag fick veta att de skulle försöka skaffa barn, de lyckades på första försök men jag tog det inte så hårt som jag trodde. Min systerson är världens finaste och lyser upp min barnlösa vardag så.
Men här är jag iallafall, med förhoppning att fortsätta vår resa till en framtida underbar gåva.
Trots våra tuffa år så håller vi ihop, det har nog stärkt oss som par. Men något fattas oss, det som vi kämpat för - barn. En liten egen familj.
Genomgått en väldigt långdragen utredning, under all kritik mot sjukvården! Det visar sig att maken inte har så många spermier. Tid är satt den 30/9 att vi ska till IVF-kliniken och där ska maken få genomgå PESA och ev. TESE också för att se om han har spermier som kan plockas ut istället. Hoppet ligger där.
Innan dess ska vi bli kallade till läkare för samtal och planering inför provrörsbehandling. Det stod på pappret som kom i brevlådan idag. Så inom en vecka ska vi varit där hoppas jag och fått pratat igenom allt återigen.
Maken är jättenervös för ingreppet/en - förståeligt. Jag lider verkligen med honom och vi har pratat många gånger att han inte ska känna sig tvingad att genomföra detta - men han vill ändå. Tror det är mycket för att han kommer grubbla så på det annars senare i livet om vi genomför befruktning med donerade spermier istället.
Jag är avtrubbad, det har gått så lång tid. Vänner fått barn, inte bara en gång utan även upp till tre gånger de åren vi själva försökt med bara ett. Släktingar ynglar av sig och man vet knappt hur mycket man orkar till slut, det känns som ett hån för en annan som sitter utan barn. Ska man fly eller fäkta? Skjuta undan och må ännu sämre? Jag har nog valt något mellanting, vissa vänner har man dragit sig undan ifrån för det varit så otroligt jobbigt att umgås. Andra har jag svårt att bara släppa och försökt bitit ihop för att umgås som normalt, vissa stunder går det bättre - andra sämre. Min syster fick barn förra året, första syskonbarnet i skaran. Våndades när jag fick veta att de skulle försöka skaffa barn, de lyckades på första försök men jag tog det inte så hårt som jag trodde. Min systerson är världens finaste och lyser upp min barnlösa vardag så.
Men här är jag iallafall, med förhoppning att fortsätta vår resa till en framtida underbar gåva.
