Lite ledsamt

Man påminns mer och mer hur pass läget är egentligen som smårbarnsförälder, vi har ännu inte haft någon som helst "Mileon-fri"-tid tillsammans sedan han kom till världen. Inte ens någon timme! Som det är nu så har vi inte många som erbjuder att ta vår lilleman. Den enda som faktiskt har erbjudit sig hittills är min syster Tina och det är verkligen guld värt - men samtidigt känns det som jag inte vill belasta henne i onödan då jag vet att det är tungt att sköta heltidsjobb och ha ett barn själv.

Nog har det pratats löst om barnvakt hit och dit, men det verkar som det inte är aktuellt förräns lilleman är "större". Min pappa är inte bekväm att ta på sig ansvaret själv, men hans sambo är jätte barnkär - dock ses dem inte särskilt ofta och Mileon blir blyg/obekväm. Liksom med M's farföräldrar, de ses inte så ofta heller och det är att starta om på ruta ett igen var gång de ses.

Det är tungt när man saknar mamma, mamma hade verkligen varit den som skulle stått på sig att ta Mileon redan han varit jätteliten om hon nu funnits och varit hyffsad pigg. Just för att det är så viktigt med egentid och samtid som par, och inte vara enbart föräldrar. Hon propsade ofta på att ta systersonen, trots hon emellanåt var riktigt dålig i cancern.

Klart man inte ska klandra, alla lever sina egna liv men ändå känns det tungt att inte ha back-upen när man känner att allt går på sparlåga. Att inte kunna slå en signal och fråga om man kan få åka och handla själv, träna själv, simma själv - ja någonting ifred. Alt. att hitta på något tillsammans som par.
Jag är inte den som ber om saker i onödan, men ändå vill jag inte be om saker när jag inte själv är säker på att folk verkligen menar det dem säger. Då sköter jag hellre det själv, biter ihop helt enkelt.

Har pratat mycket om detta med A-K och hon upplever samma sak då både hon och jag inte har så mycket släktingar kvar i livet eller som bor en bit ifrån. Vi ska väl framöver försöka och avlasta varandra, tror det blir guld värt. Men seperationsfasen måste få ebbas ut på våra små kottar först innan vi ens börjar ta tag i det hela. Men det känns jättetråkigt alltihopa att man ska behöva göra något sådant för att kunna få lite egen/samtid, hade naivt trott att släktingar skulle varit mer delaktiga - men inte.

Jag skriver inte för att trampa på tårna, det gör bara så ont själv - Mileons mormor skulle slåss om att få ha honom för sig själv - nu är det ingen som "rycker o sliter" i honom. Man påminns när alla andra vänners barns far o morföräldrar gör ditt och datt med barnen och man själv står nästan avundsjuk på sidan av och önskar Mileon kunde få ha det likadant. Är själv uppväxt med mer eller mindre oengagerad släkt, har aldrig haft en bra kontakt med varken far eller morföräldrar - jag känner inget band jämtemot dem nu så här i vuxen ålder. Det är väldigt skrämmande bara det.

Kommentarer
Postat av: Jonna

Kan inte annat säga än att jag förstår dig! Dom enda som kan ta Joel är Martins föräldrar och det är jag så tacksam för. Annars har vi ingen direkt så, mina föräldrar vill ju såå gärna men kan inte pga att dom är för sjuka. Det gör ont. Precis som du skriver så önskar man lite att man hade folk omkring en som verkligen vill ta hand om ens barn. Som slåss för att vara först :) Jag har inte heller någon släkt eller mor/far föräldrar.



Visst är det viktigt med egentid. Jag tar mig all egentid jag kan få, så fort Martin kommer hem så åker jag för att hinna med Haley och träning. MEN då missar Martin :( Så inget blir liksom bra..



Vill bara säga att jag förstår dig.. Stor Kram!!!

2011-09-21 @ 11:17:59
URL: http://jonnaterese.blogspot.com/
Postat av: Nathers

Jag kan slåss lite!

Nästa gång vi ses lovar jag att byta en blöja eller två på M - hör och häpna va! ;)

Så kan jag också hjälpa till i framtiden, oavsett om jag blir barnvakt ett par timmar eller några dagar.

Trots att jag bor en bit ifrån och inte träffar M sådär superofta så är jag mer än villig att avlasta om det skulle behövas.



Pussa på lillmonstret från mig!

2011-09-21 @ 12:04:55
Postat av: Jenny / Ekomamma i stan

Ledsamt, men jag förstår dig fullt ut. Här har vi haft "barnvakt" två gånger - en gång tog min bror E när jag skulle på arbetsintervju och en gång under semestern passade min mamma henne när jag och maken tog en sväng i skogen. Saknar också våren egentid!



Jag är också lite avis på de barn som har mor och farföräldrar i par. Känns som om det hade varit lättare om pappa hade funnits kvar för då hade du ju kunnat hjälpas åt att barnvakta. Nu tycker mamma att det är jobbigt att vara hemma på helgerna så hon åker ofta till landet - men det är ju just helger som det skulle vara trevligt med barnvakt någon gång. Förhoppningsvis blir det lättare ju mer tiden går för henne och ju större E blir så kanske det känns lättare också.



När det gäller makens familj så har vi tät kontakt med makens syskon och det har varit en del barnvaktade dem emellan (och vi har också passat) men nu har de två barn var och då kan ju vi inte be dem om att ta ett till. Hans föräldrar går då också "åt" mycket till att hjälpa dem.



Guld värt att du har en vän i alla fall som ni kan hjälpa varandra.



Kram!

2011-09-21 @ 14:45:36
URL: http://ekopyssel.blogspot.com/
Postat av: Hanna

Känner verkligen igen mig i det du skriver Linda! Mina föräldrar bor ju i Småland, och alla syskon är utspridda. När man väl ses vill jag ju också få tid med dem, och det känns inte lika lockande att be dem passa Astrid så jag och Crille kan få egentid. Ska dock försöka bli bättre, för jag vet att dem jättegärna vill hjälpa till och få egentid med henne.



Crilles föräldrar är knappt hit och hälsar på, utan väntar på att vi ska åka till dem. En gång har vi haft barnvakt, då gick vi ut och åt middag för att fira vår årsdag. Då passade hans pappa, och det gjorde han med glädje. Han skulle säkert göra det om och om igen om vi bad honom, men det känns dumt att fråga då de aldrig erbjuder sig. Hade mina föräldrar bott närmare så vet jag att de hade "tiggt" efter att få passa, medans Crilles föräldrar (eller egentligen mest hans mamma) bara verkar vara brydda och vill hjälpa till om vi kommer dit.



Hoppas att det funkar med vännen din, hade jag bott närmare så hade jag stoppat ner båda ungarna i vagnen och lånat Mileon en stund! :)



Sv: Ok :) Tänkte att många verkar spinna vidare på barnens namn, som att Astrid helt ologiskt kallas Masse :) Men vad skulle Mileon kunna bli, Mille kanske? Tänk när de börjar dagis och får smeknamn av sina vänner..Spännande :)

2011-09-21 @ 21:15:20
URL: http://hannovsky.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0