I'm alive
Fy bubblan så less jag blev av att höra att det var fullt och jag hade ÄL på G.. Snorkig och pratade till mig som jag var en liten barnrumpa gjorde inte saken bättre. Jag blev väldigt förvånad och handlingsförlamad av att höra "Du... jag måste tyvärr göra er besvikna, det ser ut som det är fullt på kliniken hela veckan ut och vi då inte kan ta emot er.." Va? Stakade bara fram något i början för jag var så paff, och sen ifrågasatte jag huruvida det kommer bli nästa gång jag ringer, är det fullt då med?! De kunde hon naturligtvis inte svara på, men att vi skulle bli prioriterade då när vi blivit nekade. Hur ska man bli prioriterad med endast två-tre dagars varsel?! ÅÅÅÅÅÅH!!
De här dagarna har jag tänkt mer o mer, vi pratade för drygt tre år sedan om det men vi valde att testa denna väg vi är på nu först - men åren tickar på och det kanske är läge att ha båda fötterna på båda sidorna? Vet att det inte är okej att stå i adoptionskö och försöka med ivf samtidigt - men det är MÅNGA som gör det för att spara tid.
Jag gillar dock inte att man ska bli synad under lupp, inte för att jag döljer något utan mer för att det är så orättvist att få bli in och utvänd på detaljer för att bli godkänd medans ex. knarkare ruskar lite på underkläderna i något hörn på stan så blir de gravida. Nåväl, de kanske blir goda föräldrar - en del av dem. Lite att dra alla över en kam men ni kanske förstår poängen?
Har även varit väldigt emot adoption, jag är så hiskeligt rädd att inte kunna ta till mig ev. adopterade barn. Kanske är normala känslor, eller så inte. Men det känns bara mer o mer som rätt alternativ, har inga problem att få barn både via ivf och genom adoption. Än så länge funderar jag, vet redan var maken står i det hela och det känns jätteskönt.
De här dagarna har jag tänkt mer o mer, vi pratade för drygt tre år sedan om det men vi valde att testa denna väg vi är på nu först - men åren tickar på och det kanske är läge att ha båda fötterna på båda sidorna? Vet att det inte är okej att stå i adoptionskö och försöka med ivf samtidigt - men det är MÅNGA som gör det för att spara tid.
Jag gillar dock inte att man ska bli synad under lupp, inte för att jag döljer något utan mer för att det är så orättvist att få bli in och utvänd på detaljer för att bli godkänd medans ex. knarkare ruskar lite på underkläderna i något hörn på stan så blir de gravida. Nåväl, de kanske blir goda föräldrar - en del av dem. Lite att dra alla över en kam men ni kanske förstår poängen?
Har även varit väldigt emot adoption, jag är så hiskeligt rädd att inte kunna ta till mig ev. adopterade barn. Kanske är normala känslor, eller så inte. Men det känns bara mer o mer som rätt alternativ, har inga problem att få barn både via ivf och genom adoption. Än så länge funderar jag, vet redan var maken står i det hela och det känns jätteskönt.
Glad gubbe men..
Idag fick jag utslag på testet, en glad gubbe dök upp i rutan. Men man har ju ingen vidare flyt dessvärre.. Ringde in till RPC och det är fullt och finns ingen tid för FET för mig. Så surt! :-(
Nu ids jag inte med det här.
Nu ids jag inte med det här.
Jakten på glada gubben
Ja då ska man påbörja jakten på den glada gubben på de digitala stickorna. Jag har kommit underfund med sent om sider IDAG att jag räknar mina cyklar lite tokigt. Vet inte varför jag räknat så som jag gjort? Men det är ingen fara på taket tack o lov, skulle vara hemskt pinsamt dock! ;-)
Känner mig så himla SEG, förstår inte! Har ingen ork till något och somnar som klubbad gärna vid 20-tiden. Hade ju varit okej om det varit symptom men nej då, nu får man stå ut med det tills det vänder. Skulle behöva lite energiklickar i vardagen, gör alltid en gott.
Känner mig så himla SEG, förstår inte! Har ingen ork till något och somnar som klubbad gärna vid 20-tiden. Hade ju varit okej om det varit symptom men nej då, nu får man stå ut med det tills det vänder. Skulle behöva lite energiklickar i vardagen, gör alltid en gott.
Om en vecka
Ja mensen kom och den gick även artigt. Om en vecka är det dags att börja äl-testa och jag grämer mig lite över det, är rädd att det inte kommer bli något utslag alls. Att jag inte ägglossar som jag bör. Får väl se om det dyker upp någon glad gubbe på någon av de testen.
Känner mig annars rätt tom och tråkig för tillfället :-/
Känner mig annars rätt tom och tråkig för tillfället :-/
Nånting!
Igårkväll kom lite bruna flytningar och jag börjar känna att nu snart är mensen på G, tjoho! Ja, att man kan bli så löjligt glad för lite känningar och mens ;-) Ironiskt, man i ena stunden är livrädd för blod och i nästa önskar man sig det gärna pronto. Så är väl livet i denna karusell.
Satt och läste lite på familjeliv igår, en tjej som inte riktigt accepterat att de inte kan få barn på eget bevåg i sänghalmen utan med mediciner, vul, provrör, läkare och andra delaktiga i processen. Visst, det känns lite konstigt att man är i den sitsen - det blir ju inte direkt naturligt. Men har vi den lyckan och få barn så tänk vad man kan berätta sen, hur mycket vi kämpat för att få just det barnet - vad man gått igenom..
Under våra år innan utredningen så satt jag på ett annat forum och det fanns par som genomgick ivf, gång på gång. Man förstår inte hur jobbigt det är, hur utsatt man är på alla dess vis förräns man själv sitter i samma situation. Är grymt imponerad över de par som försökt så många gånger och fortfarande har hopp att lyckas. Hur man orkar alla misslyckade försök, och all detta onaturliga som blir ens vardag vare sig man vill eller inte.
Vad gör man om vi inte prickar ÄL i denna ostimulerade cykel? Och nästa? Jag litar inte ett dugg på min kropp mer, som den bråkat sedan vi äntligen fått hjälp från RPC.. Dem säger att man har högre procents chans att lyckas ostimulerat FET än stimulerat. Vill helst slippa "onödiga" hormoner.
Klart man oroar sig, men nu tar vi ett steg i taget.
Satt och läste lite på familjeliv igår, en tjej som inte riktigt accepterat att de inte kan få barn på eget bevåg i sänghalmen utan med mediciner, vul, provrör, läkare och andra delaktiga i processen. Visst, det känns lite konstigt att man är i den sitsen - det blir ju inte direkt naturligt. Men har vi den lyckan och få barn så tänk vad man kan berätta sen, hur mycket vi kämpat för att få just det barnet - vad man gått igenom..
Under våra år innan utredningen så satt jag på ett annat forum och det fanns par som genomgick ivf, gång på gång. Man förstår inte hur jobbigt det är, hur utsatt man är på alla dess vis förräns man själv sitter i samma situation. Är grymt imponerad över de par som försökt så många gånger och fortfarande har hopp att lyckas. Hur man orkar alla misslyckade försök, och all detta onaturliga som blir ens vardag vare sig man vill eller inte.
Vad gör man om vi inte prickar ÄL i denna ostimulerade cykel? Och nästa? Jag litar inte ett dugg på min kropp mer, som den bråkat sedan vi äntligen fått hjälp från RPC.. Dem säger att man har högre procents chans att lyckas ostimulerat FET än stimulerat. Vill helst slippa "onödiga" hormoner.
Klart man oroar sig, men nu tar vi ett steg i taget.
Lyser med sin frånvaro
Ja, tystnaden här beror på att mensen fortfarande inte dykt upp. Mäkta irriterande. Inga känningar, ingenting! Brukar det vara så struligt efter hormonbehandling? Kanske ska man höra sig för på RPC, väntar veckan ut iallafall. Tråkigt men brukar glömma av mig men påminns när jag surfar in på bloggen och ser att jag inte uppdaterat på ett tag. Nåväl, nån gång kommer den väl? ;-)
