Underbar Gåva

Har dessa två första veckodagarna varit hemma med närståendepenning för mamma, imorse klev jag upp och efter en stund kände jag sammandragningarna igen. Under dagen var jag jätteförsiktig men det onda gav aldrig med sig, spred sig till nedre ryggen och började må illa dessutom som kom i vågor. Ännu värre blev/blir det när man har sammandragning och lillkillen sparkar som en tok, då är det inte skönt alls utan flåsar.

Kan inte nå bm idag, får ringa imorgon - fortsätter detta så blir det ett samtal in till förlossningen ikväll. Blä.. ska vila, vila, vila.

Så det blir nog inget jobb imorgon som det ser ut som nu, fy fan.. är så less på det här REDAN. Har verkligen inte gjort många knop idag men bara att stå o gå är tydligen för mycket? Klart man blir orolig, får se vad bm säger imorgon, om livmodertappen ska kollas upp osv. Har jag otur blir det en tur till spec. mvc och därmed blir sjukskriven. :-(
Kommer klättra på väggarna isåfall, när man inte heller får gör något här hemma när man skrotar runt, usch.. kryper i kroppen på mig av bara tanken!

Det har varit (och är väl fortfarande?) mycket nu på sistone, mycket kring mamma. På några knappa dagar har jag o min syster anordnat flytt till ny lägenhet, dvs jagat lägenhet, ringt massor för att få allt o klaffa, packat, packat mer och få hela flytten att flyta med flyttgubbar, sedan packa upp och få mamma i ordning i sitt nya hem. Inte så bara. Det tar tid, kraft, energi.

Försökt tagit det i min takt utan att ånga på i vanlig ordning. Visst har man haft sammandragningar, men det har man även haft de dagar man jobbat med och då har jag stillasittande jobb. Får se vad barnmorskan säger om det när jag ska dit på Fredag morgon.

Är för det mesta trött, men järnvärdet är bra ännu. Är väl för allt runt omkring.

Lite kortfattat iallafall, nu börjar även lillkillen vakna till liv där inne också. Brukar vara mycket aktiv om kvällarna när jag börjar varva ner.

Låg igår och pratade lite om hur vi tror att lillkillen kommer se ut - mycket/lite hår, mörkt/ljust osv. Som nyfödda var jag o maken rätt lika, samma typ av hårfärg o mängd, mått o längd. Har för mig att dragen var igenkännande också. Måste leta upp lite bilder och jämföra sen. Fastän vi lyckats med spermiedonation så tror jag att lillkillen kommer vara lik sin pappa, om inte annat ha drag ifrån honom ändå. De blir väl om inte förr som ler o långhalm dem två, det ser jag fram emot - tänker mycket på det.

Vem är du lille vän? Är så nyfiken på dig!

Ja, UVI då. En kur och sen ska jag väl vara bra, och sammandragningarna ge med sig. Vi får väl se, hoppas det bara är det som spökat för mig.

Sista dagen, imorgon ringer klockan 4.30 och sitter sedan på jobbet 7.30. Numer är jag SJUKT trött, jag får aldrig nog med sömn - skulle lätt kunna tryna till 11 om det gick varje dag men det är alltid något som ska göras och somnar jag om så blir jag väckt av någon som ringer.

Mycket nu ändå, håller på o packar ner mammas hem för att en flytt går av stapeln till helgen - till mer handikappvänligare bostad och aningens fler kvadratmetrar större. Jag känner mig rätt i vägen, ska inte bära - så jag får väl bli projektledare, se viktig ut i något hörn eller så. Nej då.. får väl stå o diska och köra diskmaskinen och få in allt i de nya köket.
Så det blir vår helg.. surt, när man vill så mycket annat. Kan bli kräkless att inte få/kunna sätta sig själv i fokus nånting just nu. Sådant hinner man inte riktigt med?

Då ska man vara hemma några dagar till, inget jobb idag. Sammandragningar. Åker o lämnar urinprov och inväntar svar om det kan vara UVI som strular - men sist påvisade det ingenting. Upp till bevis.

Annars har de väl inte hänt alltför mycket, maken låg o kände på lillskrutt med handen på magen igår. Party party! Den lilla killen har upptäckt sina händer (?) och skrapar/drar med den längs sidorna - maken fick känna på det han med och blev lite "äcklad". Ha ha! Det var även min reaktion de första gångerna ;-) Börjar få mer o mer respons när man håller emot lite på magen, då tar det oftast inte lång stund innan det kickas för fullt mot handen. Om han nu är på det humöret.

Ska ta och surfa in på någon klädshop o kolla kläder - är på jakt efter lite söta varma tröjor till lillskrutt. Det finns inte i hans garderob och på vintern räcker det inte med bara långärmad body. Har dammsugit hela köpcentrumet igenom utan vidare resultat, de enda som finns är oftast med HUVA. Knöliga grejer till små bebisar det!

Tog upp igår med barnmorskan om mina sammandragningar jag får titt som tätt, vissa är riktigt obehagliga och gör nästan ont. Vi skulle ha det under uppsikt och fortsätter det trots jag ska försöka varva ner några hekto så får jag kontakta mvc alt. förlossningen för att kolla upp det. Inge vidare och man får sig en väckarklocka, men det är riktigt svårt för det blir oftast i samma tempo ändå i slutändan.

Ringt min chef också så jag ska försöka komma tillbaka till jobbet nu på Måndag, återstår o se hur det kommer gå. Har varit sjukskriven / tagit ut närståendepenning (för mamma) i nästan tre veckor nu.

Dessa sammandragningar får gärna ta o upphöra för min del, än behövs det inte tränas tycker jag ;-)

Då var det en ytterligare koll, men de kollade lite mer saker nu när jag gått in i vecka 24. Blodtrycket var okej, 124/74 och blodsockret låg på 4,2 - också okej. Sen fick vi gå in till Gunilla - ja för idag följde maken med dit då vi skulle göra lite saker efter mvc. Pratade lite smått, fick lite papper om amning och olika tester som kommer utföras på bebisen under bb-tiden. Hon frågade hur jag ställde mig till amning, jag är inte emot det iallafall och vi får väl se hur det funkar och hur man själv upplever det.

Och så blev det att mäta SF måttet, det sa hon aldrig högt dock men vi mätte en vecka för tidigt enligt kurvan så det var väl inte så jättenoga nu. Låg iallafall under lägsta kurvan, lillmagen! Och hjärtljud igen! Nu låg lillskrutt och sov, för det var lugnt o fridfullt i magen - ingen vilde som slogs inte. 140 i slag mättes upp och nu hördes det riktigt tydligt! Riktigt kul när maken var med också :-)

Vägde mig och gått ner ett hekto sen senast - ante mig att det skulle synas på vägen de här kaotiska veckorna.

Så var det besöket klart! Nästa gång blir 1 oktober.

Jösses, jag blev så arg efter bara en minut i telefon med min urolog. Varför jag fått denna telefontid till honom är för att läkaren på spec. mvc vill veta vilka smärtstillande mediciner som funkar bra för min del om min sjukdom blir värre under graviditeten. Och vad för plan man kan lägga upp om jag skulle få skov i min sjukdom som gravid. Urologen börjar i vanlig ordning att det ska vara restriktivt med smärtstillande, vilket jag alltid är gällande de smärtstillande jag får - men jag måste kunna leva hyffsat normalt och behöver då detta stöd vilken han anser att jag inte behöver. Så denna diskussion tar vi då återigen...

Till slut blev jag så besviken på honom, för han får de att låta som att jag är missbrukare trots han har klart o tydligt hur pass lite som egentligen skrivs ut på mig. Men det hjälper inte och frågar rätt ut om han tror jag är missbrukare eller vad?! "Ja de kan jag inte veta...?"

Han tycker inte medicinvalet är särskilt bra även om jag inte skulle vara gravid, det är en tidigare urolog (professor) som satt ut den på mig efter flera års utprovande för att få bästa effekt - min urolog jag pratade med var då underläkare till honom. Så nu när han är överläkare så anser han att jag inte är i behöver av smärtlindring vid behov, och skulle jag få problem skulle jag få en utvidgning av min urinblåsa - utan smärtstillande! Är han knäpp?!

Sa att han aldrig insett hur pass jobbigt och ont man kan ha det som IC-sjuk, och han sa då att jag var välkommen att byta urolog om jag ansåg att han inte kunde hjälpa mig. Han klämde även ur sig att han inte hade någon erfarenhet av IC-patienter som varit gravida. Så inte litar jag på vad han säger då.

Jag blev så ledsen att det verkade så dåligt med fakta och hans attityd gällande mina mediciner, satt och storgrät i telefonen och till slut hulkade jag fram att jag fick tacka för mig. För jag blev ju ändå inte klokare utav det hela. Är nu ännu räddare att bli dålig i min sjukdom, för då får jag verkligen kämpa med näbbar o klor för att få rätt till bra sjukvård - vill ju inte komma till honom med hans synsätt. Frågade om jag skulle behöva ringa honom varje gång jag blev dålig då så han fick sjukskriva mig då jag inte klarar av att gå till jobbet, alt. måste hem från jobbet? Nej, då får du vända dig till VC - vilka jag vet inte vill att jag vänder mig dit ang. min sjukdom för urologmott. på sjukhuset har hand om mig.

Jag vill ju veta vad det kan finnas för åtgärder/planer för mig om det nu skulle gå utför, det är ju otroligt påfrestande att gå runt och inte veta vad som finns att göra.

Jag blev riktigt knäckt igår, tårarna flödade i mängder och tankarna var många. Önskar så man kunde göra något för Tonci, något som lindrar den sorg som invaggat henne.

Sedan började jag självklart noja, ordentligt - men lillskrutt lugnande mig genast genom att buffa och stöka. Dubbla känslor, lättnad och nästan skam - att min bebis lever och inte hennes. Usch...

Vet inte hur man själv skulle reagera i samma sits, hur orkar man vidare? Man har själv kommit över stadiet där man oroar sig konstant att något ska hända, man är ju inte så himla säker för man passerat riskveckorna för tidigt MF - inte heller efter RUL där allt sett bra ut. Tur jag har en tid till MVC imorgon..

När man kämpat sig igenom för att få uppleva miraklet, så är det verkligen att gå år bakåt om man skulle få gå igenom något så dylikt. Vågar man försöka igen därefter när man tagit sig upp på benen?

Mina tankar är hos Tonci och hennes man iallafall, jag hoppas de fick en så fin upplevelse igår - om än (förmodligen) oerhört smärtsam sådan.

Sitter här och gråter floder för en nätvän, jag fick rena chocken när jag läste bloggen alldeles nyss. Deras lilla son somnade in i magen, knappa månaden kvar till BF. Något man inte ens önskar sin värsta fiende. Tänker så på er Tonci och det är förjävligt hur livet kan vara så orättvist! Himlen är en vacker pojkängel rikare, önskar dock han kunde få vara med er istället.

KRAM KRAM KRAM KRAM!!

Gå in du också och sänd en kram till henne/dem!

Numer får jag mest kommentarer om hur liten jag är till våra gångna veckor. Lilla kulan.. Jag själv tycker magen står still, är mer brösten som växer och som får magen och se liten ut igen. Ha ha! Men ser fördelarna att vara liten, jag får nog stor mage framöver jag med och kånka på - än är jag relativt smidig ;-)

Och för er som inte sett mig, får ju en liten titt här på hur jag ser ut i det verkliga livet. (hej hej!)
Snabbfixade mig för ska iväg på shoppingrunda och jaga blommor till toaletten och halksockor till mamma som äntligen kommit till sin vanliga avdelning och ska börja gå-träna. Hon har inte mycket kraft eller känsel i benen så halksockor rekomenderades, klart jag o lillskrutt ska bege oss ut och jaga sådana då - allt för att mommo kanske kan kunna gå igen!

Förkylningen sitter kvar, sjuk nu i två veckor. Känner mig aldrig fräsch eller utvilad, men lillskrutt mår tydligen bra - han väcker mig varje morgon vid 4-5 taget med värsta partyt i magen. Man kan inte göra annat än att skratta åt det hela! Till nästa vecka blir det besök på MVC igen, och så har jag en telefonläkartid inbokad med min urolog för att diskutera sjukdomen och graviditeten. Än tycker jag det går jättebra och är *tar i trä* stabil i sjukdomen. Något jag oroat mig för hur de skulle bli, men det är ändå 16 veckor kvar - mycket kan hända, vilket man hoppas vi slipper!

Då var vagnen och dess tillbehör äntligen beställda efter mycket funderande hit och dit. Så det föll till sist på en Teutonia Spirit S3, en grå/silver med mjuklift och de större hjulen. Sedan regnskydd o myggnät, plus en fäll att ha i vagnen. Tyvärr har ju Teutonia bara mediabild på den röda och den svarta modellen - då har de bara fotat själva sittdelen på alla färger o mönster för att visa hur de ser ut. Så maken monterade ihop så vi fick en bild på hur vagnen kommer se ut, dock inte med mjukliften i då.




Vi får väl se när den dyker upp på företagsposten dit den kommer bli skickad, det var leveranstid allt från 2 till 12 veckor beroende på färgvalet. Är man nyfiken kan man ringa och höra efter hur lång tid det förväntas ta - men än har jag tålamod ;-)

Ja det är vad NI är, tack för alla fina kommentarer. Det värmer mitt i allt, ja i denna röra man sitter i. Har varit jobbiga dagar, dock har jag en jättebra chef som är så förstående och försöker göra det så lättsamt som möjligt för mig. Nu har min syster och jag gjort upp att vi varvar sjukskrivning och tar ut närståendepenning - det var okej för våra chefer så länge. En dag i taget.

Varit hos mamma varje dag på IVA, nu har de opererat in en ny port som trycker ut mediciner i rätt område där hon har cancern. Kanske kan hon leva så till sina sista dagar? Buken är dock större, det hemska inom henne växer likt ogräs. Alla mediciner har gjort mamma snurrig, virrig, trött, och nästintill apatisk.. Hemsk syn. Får hoppas hon blir piggare o piggare nu när hon får mindre doser till rätt ställe.

Varje gång jag är där, sittandes hos mamma lever lillskrutt om. Sparkar hårt hårt, som om han vill säga att han också är där och stöttar sin mormor.

Har fått mer o mer sammandragningar, har jag blivit påverkad av det här eller är det något som kommit ändå? Många känner jag av med smärtor också, ger det inte med sig (måste ta de LUGNARE) så får jag ta upp det med MVC.

Jag vet inte om det framkommit på bloggen, men hon har svår cancer. Det har gått 2½ år sedan hon fick domen att hon lever på lånad tid och nu börjar det barka utför. Hon ligger just nu inlagd på sjukhuset för sådana smärtor av cancern som inte är behandlingsbar - trycker på nerver och tillför sådan smärta. Var dit igår och jag grät massor, hon var så ledsen och vill inte lämna oss, att hon förmodligen inte kommer få träffa lillskrutt  - och det gör så ont! Hon vet hur länge vi kämpat och så glad för vår skull, och troligen nu känner på sig att hon inte kommer vara i livet när han väl kommer - vårat efterlängtade barn. ONT ONT!! Världens bästa mamma o mormor!

Inatt fick hon åka ner på IVA och där ligger hon än, för de haft så svårt och smärtstilla henne. Jävla cancer!! Ska strax åka in till sjukhuset, försöker få i mig en risifrutti mellan tårarna. Inte alls någon matlust dessvärre.. Ska ta en alvedon mot huvudvärken också innan jag åker, så kanske man står ut. Åkte på världens förkylningen också, underbart....

Så då kanske ni förstår varför jag ev. inte uppdaterar. För orken inte finns där, men jag ska försöka dokumentera iallafall. Det vill jag för min egen/våran skull.

Kram!

Då var det en tripp dit i vanlig ordning, då spec mvc inte vill släppa på blodtryckskontrollen för den här damen trots det sett ytterst fina ut de senaste vändorna. Och så även idag! Bara fina värden som jag får beröm för ;-)

Idag var det sista dagen för min barnmorska Malin, hon byter ju jobb med en annan, Gunilla - som jag inte riktigt har fått kläm på... får ge henne en chans iallafall. Fick order att börja med järntabletter och sedan lyssnade på hjärtljuden. Ja, dock var lillskrutt INTE medgörlig utan boxades och fäktades för kung o fosterland där inne så magen svallade bra. Men en kort, kort stund fick jag höra ljudet innan han tjongade igen mot dopplern så det tjöt i högtalaren. Ha ha! Malin satt bara och skrattade, hon sa att vi kommer få de tufft sen när han kommer - så bestämd och vild redan nu. Gunilla som kämpat o fått lite hjärtljud ifrån lillkillen sa att vi får hoppas att han sover nästa gång, så slipper hon kämpa så - och vi bli halvt döva på kuppen ;-)

Nåväl, det var kul iallafall!

Fick lämna urinprov då också, får se om det påvisar något. Man vet aldrig med mig o den biten... Och så var det vägning igen, vägt mig nu tre gånger. Gått upp totalt 4,7 kg hittills, jag lägger inte så stor energi på den biten - det skadar inte och få lägga på sig några kilon för min del heller - bara att man ska behålla dem efter lillskrutt kommit med vilket kan bli svårare vet jag.

Ny tid om exakt två veckor.