Allt kommer ikapp en
Har varit jobbiga dagar efter det slutgiltiga svaret, för både mig och maken. Han har tagit det hårt trots han långt i bakhuvudet redan visste vad svaret skulle bli, men det lilla hopp man hade knycklades ihop och kastades bort i världens fart - som om det vore skamligt att ens hoppas i den stunden. Man står så hjälplös, och så frustrerad.
Trots jag sitter på forum och ventilerar mig, läser om andra i samma sits blir jag inte riktigt tröstad eller lugnad. Allt fokus hamnar på maken och emellanåt känner jag mig undanskuffad - folk frågar hur det är med han och aldrig med oss eller mig. Det är väl i slutändan vi som är problemet, jag vill inte dela upp oss i två grupper - det är vi som som ska skapa underverk.
Men folk vet väl inte bättre, det är väl inte så vanligt att man får veta sådant. Tyvärr är det ju mer vanligt som en familjehemlighet, bara de vet och inga andra. Men raka rör, för att få stöd från de närmaste vill både jag och maken ha det. Men ändå så kan de bli så otroligt fel.
Om man ändå hade tårar att bränna eller ha orken att bara skrika ut sin frustration? En sån lång väg, såpass att jag vet inte om vägen ens har ett slut eller en avtagsväg åt ett annat håll, bättre håll..
Hoppas man kommer med nya tag framöver, just nu är det väntan (igen) för att komma till fertilitetsläkaren och sen blir det väl ytterligare väntan på att komma till reproduktionscentrum i Uppsala. Väntan, väntan, väntan.. Jag är trött på det nu!
Trots jag sitter på forum och ventilerar mig, läser om andra i samma sits blir jag inte riktigt tröstad eller lugnad. Allt fokus hamnar på maken och emellanåt känner jag mig undanskuffad - folk frågar hur det är med han och aldrig med oss eller mig. Det är väl i slutändan vi som är problemet, jag vill inte dela upp oss i två grupper - det är vi som som ska skapa underverk.
Men folk vet väl inte bättre, det är väl inte så vanligt att man får veta sådant. Tyvärr är det ju mer vanligt som en familjehemlighet, bara de vet och inga andra. Men raka rör, för att få stöd från de närmaste vill både jag och maken ha det. Men ändå så kan de bli så otroligt fel.
Om man ändå hade tårar att bränna eller ha orken att bara skrika ut sin frustration? En sån lång väg, såpass att jag vet inte om vägen ens har ett slut eller en avtagsväg åt ett annat håll, bättre håll..
Hoppas man kommer med nya tag framöver, just nu är det väntan (igen) för att komma till fertilitetsläkaren och sen blir det väl ytterligare väntan på att komma till reproduktionscentrum i Uppsala. Väntan, väntan, väntan.. Jag är trött på det nu!
Kommentarer
Trackback
