Underbar Gåva

Dag 41, BIM +10 alltså om man ska skriva så. Det känns dumt att skriva BIM dock då vi inte ens "försökt" att bli gravida på egen hand. Den biten gav vi upp med när vi fick svart på vitt att chanserna var så otroligt små då maken mer eller mindre är steril. Det finns ju pyttechans att han fått något mer o piggare spermier men det är inte troligt med tanke på vad läkaren i Falun sa. Makens testosteron har minskat, och minskat - och läkaren varnade för symptom som gör att maken får börja äta hormoner för att må hyffsat. Så det känns mystiskt om han fått bättre produktion. Han har nollat två spermaprov, och det tredje fanns så minimalt med spermier motsvarande en fertil man.

Jag har inga symptom om man ser det så, är fullt inriktad på att det bara strular för det känns som om det inte finns på kartan att det kan ha skett mirakel. Vågar inte ens leta symptom för det känns onödigt hårt mot mig själv, så många gånger man varit skengravid - det räcker nu med kroppens små spratt. Det enda är ju att mensen uteblivit och jag har molvärk från och till, jag blir lurad gång på gång när det rinner till - får springa in på toa och beredd med en binda/tampong, men då har det alltid varit vattniga flytningar.

Ska testa imorgon bitti om det inte hänt något tills dess, jag vet redan svaret. Får väl då ringa till Repro och höra vad dem säger, så här struligt vill jag inte ha det..

Är lite jobbigt med de jag berättat läget för, de frågar om jag testat och tycker jag är dum som väntar så länge. De säger att jag är klockrent gravid men det gör ont att höra att dem tror det, för det gör inte jag - nånstans i min hjärna eller hjärta. Känns inge bra att få lämna negativt besked om man ska gå på min känsla jag har.
Klart jag önskar mig hett o vilt att det SKA vara tvärtom, men det är svårt och förstå vissa gånger hur pass alla dessa år tagit på mig/oss. Man klarar inte av att tro längre efter motgångar på motgångar. 7½ år sedan vi slutade med preventivmedel.