Underbar Gåva

Ni är lika söta som alltid! Vad vore jag utan er med lugnande och peppande ord?

Jag blev så himla rädd igår när det bruna kom, och kom.. Precis sådana spottnings började ju det med senast. Mådde inge vidare, beredde mig helt och hållet på fail, igen. Nu är det bara nyanser av strimmor i flytningarna. Så hoppas det inte betyder något och att jag slipper bli mer skrämd.

När man för stunden slappnar av så -pang!! där kastas man av mattan, ja ligg där och kräla. Från att kämpat i så många år själv, till att få ordentlig utredning och sen hamna efter ytterligare många år på kliniken - slutstationen. Klinikerna som är vårat enda hopp att få biologiska barn. Chanserna är knappa 30% varje försök. Allt tär. Och sen behandling, ingrepp. Och ruvning. Det tär. Jag vill inte hamna på ruta ett igen, kan det inte vara våran tur nu?

Om man ändå kunde knäppa av det känslomässiga ett tag? Det skulle vara skönt, då kanske man skulle slippa gå på nålar hela tiden. Men som jag skrev igår, är det något som felar så kan jag inte hjälpa det - då blir det ju så. Måste försöka sänka axlarna, men hur ska det gå till? Kanske är något som sker automatiskt med tiden? Eller något jag möjligen kan påverka själv..