Underbar Gåva

Först måste jag säga att jag är en gnutta schizo eller så, mitt humör är verkligen skiftande. Ena stunden hoppfull/glad och i nästa rasa ner och tycka allt är skit och värdelöst. Känns så dumt, för jag vågar inte riktigt vara ärligt glad för rädslan att bli så nedtrampad i nästa stund. För man kan inte slappna av fullt ut, det är så svårt att ens förklara känslorna. Men jag anar att de som haft missfall och lyckats igen förstår mig. Idag har det varit rätt bra, har inte nojat för mycket och inget brunt alls har kommit för den delen heller.

Något jag blev så tagen utav idag var när jag satt på vårdcentralen idag (skulle ta bort några stygn) - i väntrummet satt en ung tjej som verkligen såg härjad ut tillsammans med sin mamma, syster och systerson. Helt plötsligt frågar mamman högt rakt ut till den yngsta dottern om hon var nervös nu? Dottern svarade att hon inte kunde göra något åt det om det var så, så de var ingen idé att vara nervig. Mamman betraktar dottern länge tills hon säger, -Ja.. jag har inte ett dugg lust att bli mormor igen!

Strax efteråt kom läkaren och ropade upp tjejen, varpå hon går fram till honom. Läkaren säger att det vore bäst om mamman också följde med. Då säger äldsta dottern -Hehe, ja det är väl nu jag ska säga grattis då mormor?!

Tyckte så synd om den där unga tjejen. Väntrummet var ju inte överfullt, men tillräckligt fullt. Alla andra satt knäpptysta och ville inte riktigt vara där just då. Speciellt inte jag. Skulle ALDRIG bete mig sådär om jag var i samma sits som de anhöriga, det var verkligen utelämnande. Bor ju också i ett väldigt litet samhälle, så snacket kommer väl gå om den stackars tjejen. Jag är inte härifrån och känner inte många heller, men vet ju hur det snackas för det...

Hon hade det nog inte så lätt ändå, och mådde förmodligen inte så bra heller - då hon verkligen var likblek i ansiktet. Fick den där känslan att de tagit kontakt med vc iom illamående från början.