Tankarna..
Sedan började jag självklart noja, ordentligt - men lillskrutt lugnande mig genast genom att buffa och stöka. Dubbla känslor, lättnad och nästan skam - att min bebis lever och inte hennes. Usch...
Vet inte hur man själv skulle reagera i samma sits, hur orkar man vidare? Man har själv kommit över stadiet där man oroar sig konstant att något ska hända, man är ju inte så himla säker för man passerat riskveckorna för tidigt MF - inte heller efter RUL där allt sett bra ut. Tur jag har en tid till MVC imorgon..
När man kämpat sig igenom för att få uppleva miraklet, så är det verkligen att gå år bakåt om man skulle få gå igenom något så dylikt. Vågar man försöka igen därefter när man tagit sig upp på benen?
Mina tankar är hos Tonci och hennes man iallafall, jag hoppas de fick en så fin upplevelse igår - om än (förmodligen) oerhört smärtsam sådan.
Precis samma tankar går här hos mig just nu. Önskar man kunde göra mer.
Känner igen mig i dina tankar, kom igår fram till att min stora trygghet UL (gjort 4 ggr) är en falsk trygghet, att det inte finns mycket att göra mer än att tro och hoppas att allt ska gå bra. Liten har inte gjort så väldigt mycket liv ifrån sig sen igår, är lätt att bli orolig då.
Tack för dina tankar!!!
Saker kan alltid hända, som vår situation visar också, men var inte orolig, att ett barn dör i magen så nära förlossningstiden händer väldigt sällan i Sverige, det sa de i sjukhuset också.
Allt är bra och blir bra med din lilla bebis i magen. Vi blev "bara" utvalda av livets grymma sida, det ska inte hända med er.
Kramar och tack igen!
Oh, tro inte att oron slutar efter grav ;)
Den ersätts bara av en annan :P När bebis väl är framme så är det psd man tänker på. Sedan rullar det bara på.
Kan det vara en tumör för att barnet klagar på huvudvärk? Är det säkert på dagis? Kommer vi att krocka med bilen? kommer det bli mobbat i skolan?Osv osv.
Eller så är jag bara skadad eftersom A blev en prematuris ;)
