Underbar Gåva

Det är konstigt det där, vi har i många år önskat o längtat efter barn. Jag trodde faktiskt att jag fortfarande skulle minnas mycket och tänka på tiden som varit mer men sedan Mileon kom så känns det hela mycket avlägset. Tänker sällan på hur Mileon kom till, minns knappt hur pass dåligt man mådde i perioder när det blev för mycket motgångar. Vår lille M får mig att radera det jobbiga innan honom, han var värd allt vi fått gått igenom - det var helt enkelt meningen att han skulle komma till oss.

Läst lite om syskonreflektioner hos f.d IVF-are och hur dem reagerat på kommentarer osv. Kan till viss del hålla med att folk tar för givet, ingenting är givet för oss. Vi har lyckats en gång, kommer vi någonsin göra det igen? Vissa orkar inte in i karusellen igen, somliga vågar inte, och andra har inte råd. Och en del kastar sig in i det återigen för ev. syskon - vissa får vinst, andra niten gång på gång.

Här tänker man redan på syskon, när och hur. Jag vill inget annat än att ge Mileon åtminstone ett syskon till, här hemma råder det delade meningar om antalet barn i skaran ;-)
Men inget ska man ta för givet, det kanske finns en mening att vi har kvar fryslortar i frysen på Akademiska - kanske är ingen av dem kvarvarande i god kvalité - kanske är dem det?
Vill våga, vill satsa. Det känns galet tidigt att ge sig in i kampen igen, men ändå är det mycket som står på motspel. Ja, jag har min sjukdom som gör det svårt att vänta alltför länge - efter min operation så är det nog svårt att klara av en graviditet igen utan större komplikationer. Och hur länge klarar man av att vänta? Det är svårt o veta hur pass min sjukdom ter sig när den kommer i skov, tätare o tätare emellan.

Det känns sjukt att man ska ha "tidspress" på sig, vill njuta av Mileon - men rädslan är stor att missa chansen helt o hållet att eventuellt få uppleva nummer två.

Mycket att fundera på, mycket att blöta o stöta. Är även rädd om vi skulle lyckas - att vi skulle få ännu en prematur, mycket tidigare född än Mileon är. Dock är tidigare graviditet o komplikationer dokumenterade, men ändå. Det är inte så bara längre, allt ska fungera även då.

Nåväl... det är ändå mycket märkligt hur pass fort man glömmer. Men djupt inom mig finns det ju där, jag vet att ingenting ska man ta för givet - vi har lyckats fått storvinsten en gång och det är verkligen underbart att kunna vara en i statistiken på de lyckligt lottade - tyvärr finns det så många fler som borde få känna av det underbara med - som tappert kämpar försök på försök. Då känns det tämligen girigt att önska sig fler, när man redan har en skatt som vår lille kille. Ändock kan jag inte trolla, för vare sig oss eller någon annan. Det är helt enkelt tiden som får utvisa hur det kommer te sig framöver.

Det känns ändå konstigt att kanske är vi snart där igen, i väntrummet på Akademiska - i startgroparna för en ny omgång.