7 veckor
Trots jag låter bli o plockar upp han för mindre gnäll o små protestskrik då och då, så vet han hur han ska få sin vilja igenom - och helst PRONTO! Isåfall ska mamman här hemma gå runt med amningsnappen redo på bröstvårtan dygnet runt i väntan på hackehackspetten...
Skötbordet är ingen höjdare heller, fortfarande. Nästan så man behöver öronproppar när man lägger honom där, men det är väl sammankopplat att han strax ska få mat och är hungrig när det byts blöjor. För det mesta blir det så, och försöker man byta EFTER mat så blir det bara upp o ner - för han vill gärna sova efter maten, eller så kräks vi hejvillt tills man är lika hungrig igen.
Magen krånglar ju som sagt och han är ofta så "upptagen" med den, han trycker o frustar, det gör ont och det skriks och är ledsen. Magen tar så mycket vakentid ifrån oss och det grämer mig - det är sällan man får glada vakenstunder - då får man passa på o roa honom och visa han världen, och försöka charma honom - något äkta leende har vi inte kunnat lockat fram ännu. Han ser mest fundersam o bekymrad ut vår lille herre.
Jag hoppas det vänder SNART, jag är ledsen inombords att det blivit så här - men man får göra det bästa möjliga utav det. Hans utveckling kommer inte efter för det, men det blir liksom aldrig som man tänkt sig. Som mamma så följer jag ju han dagligen och ser hur pass mycket tid som faller bort, och att han inte får ro och sova heller utan magen gör sig påmind. Inte ens nu på "långpasset" - då han annars sovit utan knussel - så är det nu flera gånger som jag får gå till honom och trösta och vara nära för magen bara dummar sig.
Är så redigt less på det här och har vi otur är det nästan sju veckor till helskotta! :-(
Stora killen då!!
Förstår att du känner att det är mkt tid som faller bort då magen tar tiden, men en sak som Mileon iaf vet är att du finns där för han när han än behöver det och det om nått gör han trygg, fast det kan kännas jobbigt att hela hela tiden måste vara där fast orken tryter. Jag tror att det kan vara bra att du åker iväg en sväng och strosa för dig själv nånstans, antingen i mataffären eller på Köpis eller nånannanstans. Bara för att finna lite energi för det får man, man kan andas lite. Åk direkt efter att du ammat han och lämna han hemma med pappsen en stund. Om det så bara är för ½-1 timme, kan vara svårt att tillåta sig att åka ifrån en stund själv, men i längden gör det bara er alla gott.
Jag hade själv svårt att ge mig iväg på egen hand för att jag ville ju finnas där de stunder Max fick sina "anfall" när han var mini som Mileon, jag visste ju hur jag kunde trösta osv men mattias hittade ju sina sätt att trösta.
Men att åka iväg till affären själv lite då och då var så skönt, utan bihang. ;-)
Är verkligen jobbigt när magen strular så på de små liven för alla inblandade. Stor kram till dig!!
Usch, jag lider med dig! Ni har det aningen värre än oss, och jag tycker det är jätte jobbigt. Kan inte ens föreställa mig hur ni har det då. Nu hoppas jag Joel bara blir bättre när han får mjölkproteinfritt. Man vill ju ha en glad och nöjd bebis, eller hur! Jag vill kunna åka iväg eller ta hem folk utan att oroa mig för att han ska börja panik skrika. Det känns nästan som folk inte vill komma hit längre :S Antar att det bara är att stå ut, en dag måste det ju vända. Stor kram till er!!
Förstår att det måste kännas jätte jobbigt! Det är väl inte riktigt vad ni hade tänkt er, men det är bara att kämpa på. Det kommer bättre tider och jag hoppas det vänder snart! KRAM
