Underbar Gåva

Blev så tagen av ett tv-program igår. Där låg jag i soffan med världens finaste Mileon sovandes tvärs över mig, jag tittandes på Sofias Änglar. Det handlade om att pappan i familjen hade en obotlig neurolgisk hjärntumör och hade väl inte så många år kvar att leva, i sitt radhus bodde han med sin sambo och två döttrar. Han berättade om beskedet, han grät när han pratade om tanken att inte finnas så länge till, hur det skulle bli sen efter tumören tagit över.

För mig blev det så laddat, jag grät och grät. Satt med Mileons lilla kräkhandduk och torkade tårar konstant, jag vet med mig att skulle jag kollat själv på programmet skulle jag suttit och hulkat och snorat dessutom.

Det blir så påtagligt, öppet sår. Lilla mamma, vilka tankar du måste haft, och ångest. Jag kan inte föreställa mig helt o hållet, men som själv mamma - att tänka tanken att JAG får cancer och dödsdom - att behöva lämna världen, Mileon, min make, min familj o vänner.. Aldrig få uppleva framtiden med sina barn. Ouch.

Jag vill vara med om att Mileon tar sitt körkort, finner den stora kärleken, flyttar ut (fast det blir nog tufft för mammahjärtat), gifter sig, skaffar egna barn - ja alla sådana milstolpar....
Jag vill inte gå miste om det och alla små ting i vardagen som rör honom.
Jag vill veta hur han mår, hur han har det.
Maktlöshet att behöva slitas ifrån det man verkligen älskar mest av allt.