En stolt en..
När han väckt mamman på morgonkvisten så låg vi o språkade, berättade om mormor som längtade så att få träffa honom, hur hon pratade o kände på magen. Det gör ju så ont just att hon aldrig får uppleva vår fina pojk, och det brast för mig där och då - Mileon betraktade mitt gråtande ansikte och försökte smila mamman glad igen. Älskade plutt!
Hon skulle alldeles säkert vara den som kunnat charmat Mileon totalt, vara den som fick han o skratta ordentligt högt o ljudligt för första gången, locka fram dem härliga lipflinen han gör när han är sådär alldeles busig på en gång utan större besvär. Tänk vilken fin människa Mileon missar i sitt liv! Det är så orättvist.. Mileons mormor är nog en stolt mormor där hon är nu, men om man ändå kunde trolla.
Saknar mamma så enormt mycket, hon blev en mycket stor del av vårat liv sedan hon fick sin cancerdom - man ville umgås så mycket som möjligt, ta tillvara på den tid som fanns kvar. Så det är ett stort ekande hål just nu, man väntar fortfarande på samtal, eller se en mintgrön bil komma inrullandes på gården.
Så extremt små saker påminner om mamma, mamma hann köpa en hel del till Mileon och det är så kluvet, det är skönt att få klä på honom vissa plagg som hon hittat till honom - men det gör samtidigt ont att hon inte få se honom själv i dem. Och se den där rynkan Mileon har, den som även hans mormor hade. Åh.. :-(
Stor kram!
Massor av kramar!
Förstår att saknaden är enorm... Tänk om man kunde plocka ner nära och kära från himlen bara för en stund! Kram på er
En stor kram till dig! Ja mamma hade nog varit den som fått han att skratta. Det är så orättvist! Men de såg ju till att få hinna ses iaf och jag kommer verkligen ihåg hennes reaktion när hon fick veta hur liten han var och hur hon försökte se bild på han i kameran trots att ingen ork fanns. Hon var så stolt. Det gäller att prata mycket om mamma med våra barn så vi håller minnena vid liv. Som Max så för ett tag sen - Mamma jag vill inte att mormor ska vara en ängel nå mer, jag vill att hon ska vara mormor.
Jo, det är ju typiskt mamma att vara en riktig favorit hos alla små barn.
Usch, det gör så ont att inte ha henne här. <3
Kram!
Jag förstår att det måste vara jätte jobbigt att inte din mamma finns mer, jag är verkligen ledsen för eran skull.
Kram
KRAMAR i massor!!
Det är det värsta som finns, när någon så nära försvinner. Det är en sorg som aldrig tar slut. Att tiden läker alla sår är skit snack. Däremot så lär man sig leva med det, sorgen. Även fast det gör ont varje dag.
Åh gumman! -kram-
Jag tror att din mamma är med er alla trots att hon har sina änglavingar. <3
Åh, jag blir alldeles tårögd av ditt inlägg. Jag pratar också om morfar med skruttisen och åh vad det skär i hjärtat. Stor kram!
Livet är så orättvist, ingen kan förstå vad ni gått igenom, men att lyckan och olyckan möts så plötsligt kan inte vara lätt att hantera, och ni har gjort det bra! Återigen lär jag nu gå och tvätta svarta kinder!
Stor Kram
